Jag känner verkligen så, var jag inte mer än så? Kanske om jag själv var i den situation och utvecklingen du är i nu. Eller vad vi ska kalla det. Att man inte värderar allt på samma sätt längre?

Jag är ju inte borta för livet, jag finns ju kvar på detta jordklot än, bara att kanske inte precis brevid dig. Jo jag gör faktiskt det, i mina tankar. Men samtidigt så orkar inte jag hur länge som hällst. Jag kan inte ta all skit heller. För visst man ska kunna säga vad man "tycker" men vissa saker kan man samtidigt hålla sånt inom sig.

Och nu känner jag mig verkligen ensam eftersom du var min stötte pelare, du kunde luta dig mot mig och jag mot dig. Vi sprang till varandra direkt det var något. Måste allt förändra sig för ens liv förendras? För att man inte är nära varandra exakt på samma sätt fysiskt?